FEVER RAY - FEVER RAY
Jag kan naturligtvis inte låta bli att berätta hur blodet i min kropp frös till is när jag helt plötsligt förstod att Fever Ray inte alls var någon Svensk soul/r&b-artist, utan självaste Karin Dreijer. Ett missförstånd som jag sent kommer att glömma, och som jag idag är oerhört glad över att jag lyckades upptäcka. Jag har tidigare fascinerats väldigt mycket av Karin & Olof's briljanta The Knife som jag personligen tycker är en odödlig pjäs på det svenska musik-brädet.
Det är snart ett år sedan Karin kröp ut från buskarna med debutskivan för soloprojektet, som enkelt nog är självbetitlad "Fever Ray". För snart en månad sedan tog hon emot ett P3-Guld-pris för "Bästa dansmusik", men var även nominerad för "Årets nykomling" och "Årets pop". På självaste galan tog hon emot priset på ett minst sagt ovanligt och till och med lite "obehagligt" sätt som fick mig att gå av på mitten, på ett positivt sätt. Det här är en väldigt intressant skiva, oerhört mörk, mystisk och spännande. En skiva som får mig att koncentrera mig på bara lyssningen och ingenting annat. Nästan 50 minuter fantastiskt konstig-alternativ-elektronisk-pop som kan påminna mycket om The Knife's "Silent Shout", fast ändå inte. Musikaliskt ger inte skivan ut samma tydliga elektroniska ljud lika mycket som The Knife tidigare gjort, utan omfattar mer realistiska ljud då det låter som att Karin sammarbetat med indianstammar och allt som naturen kan bidra med. Skivan skapar en helt egen atmosfär, och låtar som "Concrete Walls" och "Keep The Streets Empty For Me" skapar illusioner och får mig att glömma i princip allting.
Det här är en skiva som jag tycker alla ska ge sig in på, eftersom det (rent ut sagt) är så jävla imponerande och intressant lyssning. Där den mest ångestfyllda kvinna möter dessa fantastiska ljud är allting helt svart. Efter några vändor av "Fever Ray" inbillar jag mig att jag förstår Karin. Förstår vad hon säger med allting, men i själva verket har jag nog inte blivit mycket klokare av det hela, utan bara fascinerad. Helt fantastiskt!
http://feverray.com/
http://www.myspace.com/feverray
Det är snart ett år sedan Karin kröp ut från buskarna med debutskivan för soloprojektet, som enkelt nog är självbetitlad "Fever Ray". För snart en månad sedan tog hon emot ett P3-Guld-pris för "Bästa dansmusik", men var även nominerad för "Årets nykomling" och "Årets pop". På självaste galan tog hon emot priset på ett minst sagt ovanligt och till och med lite "obehagligt" sätt som fick mig att gå av på mitten, på ett positivt sätt. Det här är en väldigt intressant skiva, oerhört mörk, mystisk och spännande. En skiva som får mig att koncentrera mig på bara lyssningen och ingenting annat. Nästan 50 minuter fantastiskt konstig-alternativ-elektronisk-pop som kan påminna mycket om The Knife's "Silent Shout", fast ändå inte. Musikaliskt ger inte skivan ut samma tydliga elektroniska ljud lika mycket som The Knife tidigare gjort, utan omfattar mer realistiska ljud då det låter som att Karin sammarbetat med indianstammar och allt som naturen kan bidra med. Skivan skapar en helt egen atmosfär, och låtar som "Concrete Walls" och "Keep The Streets Empty For Me" skapar illusioner och får mig att glömma i princip allting.
Det här är en skiva som jag tycker alla ska ge sig in på, eftersom det (rent ut sagt) är så jävla imponerande och intressant lyssning. Där den mest ångestfyllda kvinna möter dessa fantastiska ljud är allting helt svart. Efter några vändor av "Fever Ray" inbillar jag mig att jag förstår Karin. Förstår vad hon säger med allting, men i själva verket har jag nog inte blivit mycket klokare av det hela, utan bara fascinerad. Helt fantastiskt!
http://feverray.com/
http://www.myspace.com/feverray
Kommentarer
Trackback
