FEVER RAY - FEVER RAY
Jag kan naturligtvis inte låta bli att berätta hur blodet i min kropp frös till is när jag helt plötsligt förstod att Fever Ray inte alls var någon Svensk soul/r&b-artist, utan självaste Karin Dreijer. Ett missförstånd som jag sent kommer att glömma, och som jag idag är oerhört glad över att jag lyckades upptäcka. Jag har tidigare fascinerats väldigt mycket av Karin & Olof's briljanta The Knife som jag personligen tycker är en odödlig pjäs på det svenska musik-brädet.
Det är snart ett år sedan Karin kröp ut från buskarna med debutskivan för soloprojektet, som enkelt nog är självbetitlad "Fever Ray". För snart en månad sedan tog hon emot ett P3-Guld-pris för "Bästa dansmusik", men var även nominerad för "Årets nykomling" och "Årets pop". På självaste galan tog hon emot priset på ett minst sagt ovanligt och till och med lite "obehagligt" sätt som fick mig att gå av på mitten, på ett positivt sätt. Det här är en väldigt intressant skiva, oerhört mörk, mystisk och spännande. En skiva som får mig att koncentrera mig på bara lyssningen och ingenting annat. Nästan 50 minuter fantastiskt konstig-alternativ-elektronisk-pop som kan påminna mycket om The Knife's "Silent Shout", fast ändå inte. Musikaliskt ger inte skivan ut samma tydliga elektroniska ljud lika mycket som The Knife tidigare gjort, utan omfattar mer realistiska ljud då det låter som att Karin sammarbetat med indianstammar och allt som naturen kan bidra med. Skivan skapar en helt egen atmosfär, och låtar som "Concrete Walls" och "Keep The Streets Empty For Me" skapar illusioner och får mig att glömma i princip allting.
Det här är en skiva som jag tycker alla ska ge sig in på, eftersom det (rent ut sagt) är så jävla imponerande och intressant lyssning. Där den mest ångestfyllda kvinna möter dessa fantastiska ljud är allting helt svart. Efter några vändor av "Fever Ray" inbillar jag mig att jag förstår Karin. Förstår vad hon säger med allting, men i själva verket har jag nog inte blivit mycket klokare av det hela, utan bara fascinerad. Helt fantastiskt!
http://feverray.com/
http://www.myspace.com/feverray
Det är snart ett år sedan Karin kröp ut från buskarna med debutskivan för soloprojektet, som enkelt nog är självbetitlad "Fever Ray". För snart en månad sedan tog hon emot ett P3-Guld-pris för "Bästa dansmusik", men var även nominerad för "Årets nykomling" och "Årets pop". På självaste galan tog hon emot priset på ett minst sagt ovanligt och till och med lite "obehagligt" sätt som fick mig att gå av på mitten, på ett positivt sätt. Det här är en väldigt intressant skiva, oerhört mörk, mystisk och spännande. En skiva som får mig att koncentrera mig på bara lyssningen och ingenting annat. Nästan 50 minuter fantastiskt konstig-alternativ-elektronisk-pop som kan påminna mycket om The Knife's "Silent Shout", fast ändå inte. Musikaliskt ger inte skivan ut samma tydliga elektroniska ljud lika mycket som The Knife tidigare gjort, utan omfattar mer realistiska ljud då det låter som att Karin sammarbetat med indianstammar och allt som naturen kan bidra med. Skivan skapar en helt egen atmosfär, och låtar som "Concrete Walls" och "Keep The Streets Empty For Me" skapar illusioner och får mig att glömma i princip allting.
Det här är en skiva som jag tycker alla ska ge sig in på, eftersom det (rent ut sagt) är så jävla imponerande och intressant lyssning. Där den mest ångestfyllda kvinna möter dessa fantastiska ljud är allting helt svart. Efter några vändor av "Fever Ray" inbillar jag mig att jag förstår Karin. Förstår vad hon säger med allting, men i själva verket har jag nog inte blivit mycket klokare av det hela, utan bara fascinerad. Helt fantastiskt!
http://feverray.com/
http://www.myspace.com/feverray
KENT - RÖD
Eftersom jag är uppväxt, och fortfarande fastspänd i världens kallaste stad, så känner jag mig mer eller mindre tvungen att skriva några rader om "Eskilstunas stolthet". Kent är någonting som vi i Eskilstuna oftast undviker att prata om. Det är för det mesta någonting man skäms över av olika anledningar, exempelvis för att man tycker om det, för att man tyckte om det, för att man tycker att Markus Mustonen är ett jävla svin eller för att man avskyr allt som har med Kent att göra. Personligen vet jag inte vad jag ska skämmas över, inte angående Kent.
Borsett från ett par engelska versioner har Kent slängt ur sig åtta tidigare fullängdare, och har nu även gett ut det nioende splattret "Röd" för att få hälsa till verkligheten. De senaste skivorna "Du & Jag Döden" och "Tillbaka Till Samtiden" har skapat både frågetecken och utropstecken hos det svenska folket angående hur det hela faktiskt låter. Även denna skiva sprutar ut mycket elektroniskt/synth-liknande innehåll jämfört mot tidigare, så om du inte hört senare släpp än "Hagnesta Hill" så ber jag dig att hålla i hatten.
Bortsett från ett oerhört tråkigt intro (18:29-4), så blev jag mycket glatt överraskad över det hela. Knivens skaft i detta sammanhang är helt klart den besvikna, ärliga och mörka lyrik som mumlas ur Jocke Berg's halvdöda mun, och dessutom en mängd jävligt vassa melodier som dyker upp bland annat på "Vals för Satan (din vän pessimisten)" och "Svarta linjer" som jag tycker är riktigt starka partier av skivan. Skivan ger många bilder, både goda och onda, vilket är ett bra tecken om man frågar mig. Skivan ger mig allt jag behöver, mer eller mindre. Det är en oerhört välarbetad skiva med väldigt många dolda detaljer som skapar en vacker helhet. Det finns inte så mycket mer att säga, mer än att de faktiskt lyckades, igen.
Med ett leende på läpparna lyssnar jag på "Det finns inga ord" som är skivans avslutning, och försöker sätta punkt. Jag blir påmind om min pubertets-psykos under högstadiet, när jag stolt bar en Kent-tshirt under klassfotograferingen. När jag dessutom försökte att dölja mitt ointressanta jag. Bland annat min svintråkiga brun/gråa hårfärg. Som då var färgad, röd.
http://www.kent.nu
http://www.myspace.com/kentsweden
Borsett från ett par engelska versioner har Kent slängt ur sig åtta tidigare fullängdare, och har nu även gett ut det nioende splattret "Röd" för att få hälsa till verkligheten. De senaste skivorna "Du & Jag Döden" och "Tillbaka Till Samtiden" har skapat både frågetecken och utropstecken hos det svenska folket angående hur det hela faktiskt låter. Även denna skiva sprutar ut mycket elektroniskt/synth-liknande innehåll jämfört mot tidigare, så om du inte hört senare släpp än "Hagnesta Hill" så ber jag dig att hålla i hatten.
Bortsett från ett oerhört tråkigt intro (18:29-4), så blev jag mycket glatt överraskad över det hela. Knivens skaft i detta sammanhang är helt klart den besvikna, ärliga och mörka lyrik som mumlas ur Jocke Berg's halvdöda mun, och dessutom en mängd jävligt vassa melodier som dyker upp bland annat på "Vals för Satan (din vän pessimisten)" och "Svarta linjer" som jag tycker är riktigt starka partier av skivan. Skivan ger många bilder, både goda och onda, vilket är ett bra tecken om man frågar mig. Skivan ger mig allt jag behöver, mer eller mindre. Det är en oerhört välarbetad skiva med väldigt många dolda detaljer som skapar en vacker helhet. Det finns inte så mycket mer att säga, mer än att de faktiskt lyckades, igen.
Med ett leende på läpparna lyssnar jag på "Det finns inga ord" som är skivans avslutning, och försöker sätta punkt. Jag blir påmind om min pubertets-psykos under högstadiet, när jag stolt bar en Kent-tshirt under klassfotograferingen. När jag dessutom försökte att dölja mitt ointressanta jag. Bland annat min svintråkiga brun/gråa hårfärg. Som då var färgad, röd.
http://www.kent.nu
http://www.myspace.com/kentsweden
C.AARMÉ - WORLD MUSIC
Göteborgskexen C.Aarmé är äntligen på benen igen och har spytt upp ännu ett mästerverk. Det var drygt tre år sedan "Vita" släpptes och nu är de tillbaka med tredje fullängdaren i rampljuset.
Jag vet inte varför, men av någon läskig anledning brukar jag kunna känna mig mer eller mindre förhäxad när jag lyssnar på C.Aarmé. Det är någonting konstigt, hårresande och minst sagt jävligt unikt, som verkligen lyckas får mig att vilja bli berusad på någon vild fest med sprängda högtalare och billig sprit. World Music är en riktigt rivig, men också väldigt välarbetat skiva som bjuder på snabb, upprepande och skitig indierock.
Första spåret "British Breakfast Party" fick mig att höja ögonbrynen och förmodligen på grund av det slöa tempot som jag inte riktigt var beredd på. Käftsmällen som jag hade räknat med dök därför upp på "Bodybuilding", som fick hjärtat att slå fort som fan. Några kapitel senare bjuder genierna på "Old Shoes New Haircut" som helt klart blev en favorit på skivan och dessutom det spår som sticker ut jämfört med det resterande.
World Music är en alldeles utmärkt skiva som håller väldigt tryggt till det typiska C.Aarmé-soundet, men bjuder dessutom på fler slöa, spännande och väldigt annorlunda stunder mot tidigare skivorna. Jag tror inte att det går att sammanfatta skivan på ett tydligare sätt än en vild skiva med riktigt positiv utveckling, som får en värdelös kväll som denna att bli betydligt bättre. Och för er som inte redan hört oväsnet tycker jag att det är dags för er att avnjuta lite världsmusik i världsklass!
http://www.caarme.com
http://www.myspace.com/caarme
Jag vet inte varför, men av någon läskig anledning brukar jag kunna känna mig mer eller mindre förhäxad när jag lyssnar på C.Aarmé. Det är någonting konstigt, hårresande och minst sagt jävligt unikt, som verkligen lyckas får mig att vilja bli berusad på någon vild fest med sprängda högtalare och billig sprit. World Music är en riktigt rivig, men också väldigt välarbetat skiva som bjuder på snabb, upprepande och skitig indierock.
Första spåret "British Breakfast Party" fick mig att höja ögonbrynen och förmodligen på grund av det slöa tempot som jag inte riktigt var beredd på. Käftsmällen som jag hade räknat med dök därför upp på "Bodybuilding", som fick hjärtat att slå fort som fan. Några kapitel senare bjuder genierna på "Old Shoes New Haircut" som helt klart blev en favorit på skivan och dessutom det spår som sticker ut jämfört med det resterande.
World Music är en alldeles utmärkt skiva som håller väldigt tryggt till det typiska C.Aarmé-soundet, men bjuder dessutom på fler slöa, spännande och väldigt annorlunda stunder mot tidigare skivorna. Jag tror inte att det går att sammanfatta skivan på ett tydligare sätt än en vild skiva med riktigt positiv utveckling, som får en värdelös kväll som denna att bli betydligt bättre. Och för er som inte redan hört oväsnet tycker jag att det är dags för er att avnjuta lite världsmusik i världsklass!
http://www.caarme.com
http://www.myspace.com/caarme
TWEAK BIRD - RESERVATIONS
Tweak Bird är någonting som jag aldrig tidigare lyssnat på, det var någonting som smög fram bakom hörnet. Anledningen till att jag fick upp ögonen, förutom att det faktiskt är alternativ och skitig rock som jag oftast tycker är riktigt bra, så består bandet av två personer vilket får mig att tända till ordentligt. Någonting för dig som gillar Big Business, Death From Above 1979, Danava och stonerrock i överlag.
Reservations är en energisk, snabb och spännande skiva som består av drygt en kvart smutsig, rivig och psykedelisk rock. Caleb och Ashton har lyckats med en glädjehöjande skiva som utan tvekan uppskattas på fester med skrik och framåtvoltande hårdrockare, och avslutningsspåret "Eternal Squaredance" övertygar nog ganska enkelt lägenhetsägaren att kasta ut sin gitarr eller köksstol från vardagsrumsfönstret.
Helt klart en riktigt intressant skiva, men dessvärre för kort. Det ska krävas mycket för att hinna supa ner killen som äger festen för att få honom att göra dumma grejer innan skivan tar slut.
http://www.tweakbird.com
http://www.myspace.com/tweakbird
Reservations är en energisk, snabb och spännande skiva som består av drygt en kvart smutsig, rivig och psykedelisk rock. Caleb och Ashton har lyckats med en glädjehöjande skiva som utan tvekan uppskattas på fester med skrik och framåtvoltande hårdrockare, och avslutningsspåret "Eternal Squaredance" övertygar nog ganska enkelt lägenhetsägaren att kasta ut sin gitarr eller köksstol från vardagsrumsfönstret.
Helt klart en riktigt intressant skiva, men dessvärre för kort. Det ska krävas mycket för att hinna supa ner killen som äger festen för att få honom att göra dumma grejer innan skivan tar slut.
http://www.tweakbird.com
http://www.myspace.com/tweakbird
The Wannadies - Be A Girl
Det här är väl en skiva som jag bara inte kan låta bli att skriva några rader om. The Wannadies gjorde ett fyverkeri i magen på mig för många år sedan. Be A Girl är helt klart en av de bästa svenska indierock-skivorna som har gjorts.
Be A Girl innehåller någonting mjukt, blekt men samtidigt jävligt glatt med textrader som får läpparna att domna bort. Skivan slår av med en fantastisk låt som heter "You And Me Song", som kan kännas vara en jävligt larvig låt med textrader som är för enkelt för att vara sant. Trots detta är det någonting som helt klart skapar fjärilar i magen på en om man hör det som ska höras. Efter drygt halva skivan tinar skivan med "Dying For More", som är så jävla vackert tack vare Pär Wiksten med sin svintöntiga popröst som faller mig i smaken alldeles utmärkt.
För övrigt är det en jävligt stabil skiva som håller sig från A till Ö. Det är en tydlig, och inte särskilt svår skiva som förmodligen får varje individ att känna ett litet lyckorus i kroppen, oavsett vem man är.
Be A Girl innehåller någonting mjukt, blekt men samtidigt jävligt glatt med textrader som får läpparna att domna bort. Skivan slår av med en fantastisk låt som heter "You And Me Song", som kan kännas vara en jävligt larvig låt med textrader som är för enkelt för att vara sant. Trots detta är det någonting som helt klart skapar fjärilar i magen på en om man hör det som ska höras. Efter drygt halva skivan tinar skivan med "Dying For More", som är så jävla vackert tack vare Pär Wiksten med sin svintöntiga popröst som faller mig i smaken alldeles utmärkt.
För övrigt är det en jävligt stabil skiva som håller sig från A till Ö. Det är en tydlig, och inte särskilt svår skiva som förmodligen får varje individ att känna ett litet lyckorus i kroppen, oavsett vem man är.
We spend our money on guitars, write songs about our broken hearts.
NEI - NEW AGENDA
Det här var en jävligt efterlängtad skiva för mig, och jag hade förhoppningar högt över molnen. Jag kan inte säga att jag är mer än glatt överraskad över hur fantastisk skiva det här faktiskt är. Med skrattretande, men sanna "slogans" uttrycker bandets medlemmar sig med bland annat "The king of riff" och "The voice that tells the tale", och jag kan ingenting annat än att hålla med.
New Agenda slår rakt i ansiktet vid första sekunden med "Trip to Lule" som faller mig i smaken till hundra procent. Skivan består av drygt 30 minuter genialisk och glasklar gubbig rock. Stjärnorna från bland annat Breach, The End Will Be Kicks och Brick har lyckats med en briljant, välproducerad, och jävligt peppande skiva som får mitt nackhår att resa sig. Anders Ekström gör ett helt sinnessjukt bra jobb, och på "Summertime" spränger han en på mitten med helt fantastiskt gitarrspel. Även Patrik Instedt gör ett briljant jobb med hjälp av sitt jävligt risiga och unika sätt att uttrycka sin sång.
Det finns inte så mycket mer att tillägga, förutom att jag längtar tills jag fyller fyrtio och startar ett gubb-band.
"Redefining the old mans rock" - Bra jobbat, helt jävla fantastiskt!
